Hitta hem

Man, Villa, Volvo, Vovve och två barn. Det var jag... tills allt rasade.

Kanske hade jag levt med rosa solglasögon för att slippa känna det som var fel.
Kanske trodde jag att det var som det skulle, att allt var bra och helt normalt, även om jag tvekade ibland. Oavsett vad så blev det totalt svart när det krachade.

Det tar tid att att komma tillbaka till stående och ännu länge tid innan man kan gå rakt igen.

Att gå från det trygga (som det kändes då) familjelivet till att plötsligt behöva leta efter en lägenhet till sig själv och sina två små barn är fruktansvärt läskigt om man inte är förbered och det var inte jag.

Jag och barnen flyttade till en liten tvåa på landet, lämnade den stora villan bakom oss. Köket där jag brukade laga kvällsmat till vår familj, barnens rum som allt som oftast varit överfulla med leksaker. Trädgården med mitt äppelträd, mitt plommonträd och mina vindruvrankor som jag fått på mina födelsedagar. Träden jag planterade för mina barn och barnbarn... Alla minnen, vårat hem.

Barnen blev ledsena över att behöva lämna sina rum, men ännu mer ledsena över att behöva lämna katten som vi begravt i trädgården någon månad tidigare. De hade svårt att förstå varför, förstå varför de skulle lämna gungan i trädet. Svårt att förstå varför våra grannar inte skulle vara grannar mer.

Vi tog våra saker och skapade ett nytt hem. Det var trångt men det fungerade, det skulle bara vara tillfälligt.... Vi har nu bott här i 1,5 år. Barnen är inte längre så små, den stora ska börja skolan till hösten... Jag märker att de saknar närheten till kompisar, jag märker att de behöver mer utrymme, att de behöver kunna dra sig undan ibland. Jag behöver mer utrymme. Vi delar sovrum alla tre, det funkar men är inte optimalt, vi är flockdjur men vi behöver även en egen zon.

Det är dags att ta nästa steg i livet. Jag har stått stilla och läkt ihop någorlunda. Ärren är färska men de ska nog hålla... Det är dags att gå vidare... Att gå vidare, på riktigt.

Jenny